Undersökning: mental hälsa i techteam - pratar vi om det?

I USA erkänner 73 % av utvecklarna att de har upplevt en episod av burnout. Ändå tas ämnet sällan upp i ett starkt mansdominerat universum som lämnar lite utrymme för sårbarhet.

Känner du till myten om "10x-utvecklaren", det fantasierade arketypen om det ensamma geniet med exceptionell produktivitet, som kodar dag och natt för att "bära" sitt team? Uttrycket uppstod på 1960- och 70-talen, när studier (till exempel av Sackman, Erikson och Grant, 1968) visade mycket stora prestandaskillnader mellan programmerare (tid att koda en uppgift, antal buggar, effektivitet).

En myt som fortfarande resonerar i vardagen för många utvecklare, inklusive de mest juniora som ibland lider av impostorsyndrom. "Det är en fälla jag har upplevt själv: hur man försöker göra mer och mer, när den verkliga frågan är hur man gör bättre", betonar Pierrick Wauquier, CTO på moka.care, ett företag för psykisk hälsa på arbetsplatsen.

En syn som delas av Bruno Catteau, CTO på Lucca: "Impostorsyndrom är mycket vanligt bland utvecklare. Det är en befolkning där överdriven ödmjukhet är vanlig: 'om det fungerar är det tack vare andra, men om det misslyckas är det mitt fel.' Som ett resultat lyfts framgångar sällan fram. Det är synd, för när de känner ett klimat av förtroende är utvecklare mottagliga för dessa frågor."

AI: vän eller fiende för den psykiska hälsan?

Frestelsen att mäta produktivitet med mätvärden som antal producerade kodrader, bidrag eller tid på att granska andras kod kan ytterligare förstärkas med artificiell intelligens. "Med AI kan vi falla ännu mer i denna fälla av snabb produktivitet när vi i verkligheten lägger mycket tid på att korrigera fel. Det är ett intressant verktyg men bör användas klokt", fortsätter Pierrick Wauquier.

Dessutom accelererar implementeringen av artificiell intelligens ytterligare föråldring av kompetenser som särskilt hotar teknikpopulationer. "Vi lever i en 'BANI'-värld beskriven som bräcklig, ångestframkallande, icke-linjär och obegriplig. För techteam förstärker det osäkerheten och påverkar direkt den psykiska hälsan", argumenterar Margaux Tancrède, referenspsykolog på moka.care.

Bryta med isolering

För att motverka denna dynamik berättar Pierrick Wauquier att han föredrar ett mindre individualistiskt förhållningssätt, särskilt när det gäller mätvärden. Han övervakar därmed noga sitt teams prestationer som helhet. Målet? Att motverka en av de mest utbredda psykosociala riskerna i techteam som väldigt ofta arbetar helt på distans: isolering.

"Vissa utvecklare kan ha väldigt lite daglig social kontakt; i ett fall såg en patient bara människor 'i köttet' när de lämnade sina barn på skolan. Frånvaron av visuella pauser, lunchpauser eller sociala pauser kan leda till att vissa sitter i mer än fem timmar i sträck, vilket främjar muskuloskeletala besvär och psykologisk nöd", observerar Margaux Tancrède, referenspsykolog på moka.care. Inga visuella pauser, inga lunchpauser, inga sociala pauser: vissa utvecklare lämnar ibland inte sin stol på mer än 5 timmar i sträck, vilket skapar muskuloskeletala besvär. Denna fysiska och mentala isolering blir sedan en stark faktor för psykologisk nöd.

"Utvecklare måste ständigt innovera, men permanent press kan minska det mentala utrymmet som är nödvändigt för kreativitet. På lång sikt påverkar detta kognitiva förmågor och kan generera fysiska varningssignaler", beklagar psykologen.

Var stark och håll tyst

Denna infernaliska jakt på "alltid mer" upplevde Florian Marin, Senior Engineering Manager på Teads, också tidigare tills han gick igenom en episod av burnout. "Under en av mina tidigare erfarenheter fanns det ingen CTO och jag rapporterade direkt till VD:n. Vid ett tillfälle ombads jag att avskeda folk, utan något chefsstöd, något lyssnande. Med tiden slutade mitt obehag spilla över i mitt personliga liv", minns han.

En tuff period som tog tid för honom att sätta ord på tills han återfann balansen genom att flytta till södra Frankrike. "Förutom att prioritera sporttid och personliga stunder gick jag också med på att ledsagas av en psykolog, vilket vi aldrig pratar om eftersom det uppfattas som en form av sårbarhet (särskilt när du leder). Medan det för mig är tvärtom: jag tar kontroll för att må bättre", tillägger han.

På moka.care är det intressant att observera att bland användare som genomförde en första session med en psykolog är 19 % från techteam jämfört med 25 % för resten av befolkningen. För Margaux Tancrède är denna svårighet att öppna sig om sina sårbarheter framkallad av begränsande budskap inpräntade sedan barndomen i denna övervägande manliga befolkning.

"Vissa profiler, inklusive introverta eller perfektionistiska personer, kan vara mindre benägna att be om hjälp eller erkänna sina svårigheter. I sammanhanget av techteam, som ofta symboliskt och ekonomiskt värderas högt, kan denna tendens förstärka tillbakadragande, av rädsla för att verka 'klaga' när situationen ser gynnsam ut utifrån", observerar psykologen.

I sitt senaste barometer för psykisk hälsa observerar moka.care mer brett att män ofta väntar till sista stund med att söka hjälp, av rädsla för att uppfattas som svaga eller inkompetenta.

Psykologisk trygghet, en ledningsfråga?

Oavsett om det är techteam eller någon annan avdelning är observationen densamma: psykologisk trygghet förblir nyckeln för att alla ska kunna uttrycka sina svårigheter och känna sig stöttade. För Florian är det framför allt en ledningsfråga: "Jag startade min karriär på OCTO technology och har aldrig hittat ett sådant stöd någon annanstans på ledningssidan", bekräftar han.

Det är precis därför han har strävat efter att vara lyhörd för sitt team genom varannan månads enskilda samtal där det inte handlar om projektuppföljning utan primärt om hur personen mår i sitt team.

"Jag uppmärksammar svaga signaler nu när jag själv har gått igenom denna burnout-episod. Jag är övertygad om att om du mår bra i ditt företag kan du hjälpa det att utvecklas. Mitt mål är inte att pressa mina team att leverera mer. För mig fungerar det inte så", förklarar han.

Hur kan vi förbättra situationen?

Inom sitt team betonar Pierrick Wauquier vikten av att skapa kollektiva skyddsmekanismer för att undvika burnout. Arbetscykler är utformade för att integrera andningsutrymme: sex veckors leverans, där nya funktioner utvecklas, följt av två veckors "cool down". Dessa perioder är dedikerade till städning, tekniska migrationer, kontinuerlig utbildning och utforskande av nya vägar. "Det låter dig att inte hålla näsan mot slipstenen, att återfå energi och nyfikenhet", betonar han.

Varje fredag eftermiddag är också dedikerad till tid för bevakning och experiment: ett sätt att upprätthålla motivation och stimulera kreativitet. För att bekämpa isolering hanteras projekt systematiskt i par, med regelbunden rotation som låter alla arbeta med olika kollegor.

Teamet har också etablerat ett system för peer-to-peer-coachning: utvecklare väljer sin coach, som inte nödvändigtvis är deras direkta chef, och dessa coaches deltar också i utvärderingar. "Det skapar ett verkligt nätverk av förtroende, långt från pyramidlogiken", specificerar Pierrick. Transparens drivs ända till befordranbeslut, diskuterade kollektivt, och i att göra löneskalor tillgängliga.

Lucca har för sin del implementerat originella arrangemang: "Vi har etablerat en betrodd tredje part, utanför ledning och HR, som utvecklare kan konsultera ibland för en specifik svårighet: karriärutveckling, oenighet med chefen, eller helt enkelt behov av perspektiv. Det är någon som känner företaget mycket väl men rapporterar till ingen, vilket låter folk tala fritt. Återkopplingen är positiv: flera utvecklare har återvänt med en lugnare hållning, mer lyhörda."

Så många metoder som visar att utöver teknisk prestanda är det verkligen psykologisk trygghet och kollektivet som låter team bestå.

--

Paulina Jonquères d'Oriola